Sverigedemokraterna

Redan när jag stämplar mitt kort framme hos föraren hör jag en hög röst.

-Det är för djävligt, alla måste ju fatta det! Ja, det säger jag bara!
Rösten tillhör en man i 30-årsåldern i främre delen av bussen.

Jag passerar honom med råge innan jag sätter mig.

- Jag röstar på Sverigedemokraterna, ja det gör jag. Det borde alla göra! Den som inte röstar på Sverigedemokraterna måste va, måste va pssyyykiskt sjuk. Ja, det måste de!

Han tar om samma innehåll och eldar upp sig alltmer. Vi andra bevakar tyst hans eventuella rörelser. En viss beredskap för incidenter ingår i månadskortet.

Vid ett stopp vänder sig den kvinnliga föraren om och ber mannen att lugna sig och "tala med mindre bokstäver"- annars får han gå av. Förvånansvärt foglig tar han emot tillsägelsen och är faktiskt tyst i fem minuter!

Under den tiden hinner två pojkar i 12-årsåldern stiga på. De talar ett annat språk än svenska och den ene killen är mörkhyad. Jag håller tummarna för att mannen inte ska säga något dumt till dem och blir bönhörd. Pojkarna går av vid nästa hållplats och vi andra får stå ut med den berusade mannen en stund till. Eller var han månne sjuk?