Skräp

Hon satt framför mig på tåget, en kvinna i 35-årsåldern med glasögon och lockigt halvlångt hår. Skulle gissat att hon var förskollärare, eller kanske jobbade på kontor.
Det första som störde mig var att hon slängde godispapper på golvet. Jag hörde hur saker trillade ner, tittade upp från min tidning och såg mellan sätena hur hon la godispapper på armstödet. Konstigt! Som en tonåring.
Sen märkte jag att hon inte kunde sitta stilla. Upp med mobilen ur väskan, smsa, ner med mobilen, upp med en penna, trettio sekunder med ett sudoko, ner i väskan efter mera godis, mobilen igen, leta efter snusdosa.....

Jag flyttade mig till andra sidan gången, dels för att slippa solen, men även för att jag blev nervös av kvinnans beteende och dessutom hade en hostande man bakom mig.

Nu pratade hon i mobilen. Högt. Tåget skulle komma till Göteborg vid halv åtta tiden och nu fick alla i kupën reda på att hon skulle åka tillbaka halv nio. Det måste vara ett angeläget ärende, tänkte jag. Kanske något har hänt och det är därför hon är så nervös.
Ännu ett mobilsamtal, nu sänkte hon rösten. Vi hörde ändå hur hon berättade att hon skulle köpa grejer för 1000 kronor, verktyg också, för hon hade inga kanyler.
När tåget anlände till Göteborg möttes hon av en man med cykel. En tafatt kram och sen gick de mot Drottningtorget.

Piggelina

Småseg, trött och allmänt låg, går jag på vagnen i Brunnsparken. Det är vått både ute och inne och jag håller väskan i knät som en riktig tant.

En liten flicka i sexårsåldern klättrar upp på sätet bredvid och jag flyttar mig lte för att inte få hennes gummistövlar på mig. Säger något om att hon får se var hon har fötterna. Ett par bruna ögon betraktar mig.
- Förlåt.

I sin vänstra hand håller flickan en klubba som även den placeras oroväckande nära mig när hon rör sig. Och rör sig, det gör hon.
- Var bor du, frågar flickan, och samtalet är igång. Hon är på väg till Hjällbo och ska spela basket och är åtta år.
- Är du, undrar jag, jag skulle gissat på sex år.
Hon spärrar upp ögonen.
- Hur visste du det?
I ivern tappar hon sin klubba och den rullar iväg på golvet.

- Har du en man, undrar hon sen.
- Nej, jag bor ensam, svarar jag.
Då sänker hon rösten.
- Du måste hitta en man och.. (nu viskar hon nästan)...och du måste föda ett barn.
Hon plockar smidigt upp sin klubba och får lite tidningspapper av mig att rulla in den i tills hon kommer hem. Strax ska hon av och vinkar glatt hejdå när hon går iväg med sin mamma.

Min trötthet är som bortblåst och jag är tacksam över mötet med detta lilla energiknippe som redan förstått meningen med livet.

Otur med tur

Sitter på bussen som närmar sig Chalmers. Ser att spårvagn 8 kommer precis bakom. Jah, då kan jag snabb-byta till den och tjäna in väntetiden!

Vad nu, bussen stannar inte vid hållplatsen utan till höger om den, vid trafikljusen?! Men jag hinner, tar några djärva skutt över is och snömodd och mot röd gubbe.

Spårvagnen står stilla vid hållplatsen - och väntar - och väntar. Ett signalfel upplyser den kvinnliga föraren. Hoppas vi strax ska rulla igen.
Så rullar vi. Tills vi kommer till Olskrokstorget. En maskin av något slag behöver några minuter för att flytta sig. Hm.

Så rullar vi igen. Efter Ejdergatan får vi veta att på grund av alla stoppen och förseningen ska vagnen åka till Bellevue och vända. Vilket innebär att vi som vill till Angered = typ alla, får stiga av vid Gamlestadstorget och gå över till den andra hållplatsen fvb norrut. Nya balansövningar på is och snö.

Så småningom kommer det en 4. Tjugo minuter försenad ska jag stiga av i Angered C. Går till närmaste dörr och möts av röd tape och texten Denna dörr är avstängd! Var god använd en annan utgång!
Sedan har jag riktigt god tur med anslutningsbussen!

Full valuta!

Idag har jag verkligen fått valuta för min kontoladdning. Två timmar för att komma till jobbet! En timme extra! Tack vare en urspårning vid Gamlestadstorget åkte min vagn 4 till Redbergsplatsen med de resenärer som siktat in sig på Angered. Där blev vi avsläppta och stod bland andra förvirrade medmänniskor i snömodden.

Efter en stund hördes en röst i högtalarna och en man som verkade om möjligt ännu mer förvirrad uppmanade oss att promenera till Bellevue. Jag är väl insatt i geografin i de här stadsdelarna och kunde för mitt liv inte förstå vad jag skulle i Bellevue att göra när målet var Angered.

Medan jag försökte knäcka denna nöt återkom en högtalarröst, denna gång i form av en mera sansad kvinna.... Hon upplyste om att inga spårvagnar kunde passera via Gamlestadstorget, varken till Angered eller Bergsjön. Sedan hänvisade hon till den ordinarie busstrafiken.

Nu började det bli intressant! Ordinarie busstrafik till Angered är enligt min vetskap inte någonting man kan hoppa på vid Redbergsplatsen. Snarare handlar det om att ta sig till Göteborgs centrum och hitta till buss 40 för att sedan få en sight-seeing i cirka 45 minuter innan man når målet. Föga lockande, men.....

Medan jag grunnar på alternativen kommer en kille fram till mig och undrar om jag vet var han kan ta en buss till Hjällbo. Han har ett gitarrfodral i varje hand och verkar inte så hemtam i staden. Jag TROR att det finns en bussförbindelse mellan Nils Ericsson-terminalen och Hjällbo och det säger jag till honom.

Sedan händer det otroliga! Mot alla odds och tvärtemot vad högtalarrösten nyss sagt dyker det upp en Ersättningsbuss! Det är precis det som står på bussens skylt och vi får därför ALLA fråga föraren om bussen går till Angered. Det gör den och jag hör till de lyckliga som får en sittplats där jag kan koncentrera mig på dagens sudoko. För prövningarna äro inte över riktigt än. Vi åker fel, får krångla oss runt på en snöig vändplats, bussen är överfull och några passagerare ropar att de vill gå av. Det här är inget för veklingar!

En god stund senare är vi framme i Angered Centrum. Där har just en ersättningsbuss på väg till stan lekt spårvagn och fastnat. Jag tar resten av vägen till fots.

Snöänglar

På väg till jobbet första dagen efter jullovet och jag är så trött! Vagnen är full av folk och luftfuktigheten är 89 procent eftersom alla tar med sig snö in. Stan är vit och kall som jag minns för 14 eller 23 år sedan. Hade jag inte varit förföljd av hosta skulle jag rullat mig i snön, nåja en snöängel kanske. Minns hur jag åkte pulka nedför slänten vid radhuset och vår alldeles nya lilla busiga valp skällande sprang efter. Om igen, och igen, och igen. Så där friskt flåsig som bara kombinationen snö och aktivitet kan ge!

När jag tittar upp från Metron ser jag ett välbekant huvud längst fram. Eller är det? Synar jackan och känner igen en dekoration på axeln. Måste vara Majja! Går fram och säger
-Nämen hej!
Majja hoppar högt, försjunken som hon var i sin Metro. Sedan behöver vi inte läsa mer.

Sverigedemokraterna

Redan när jag stämplar mitt kort framme hos föraren hör jag en hög röst.

-Det är för djävligt, alla måste ju fatta det! Ja, det säger jag bara!
Rösten tillhör en man i 30-årsåldern i främre delen av bussen.

Jag passerar honom med råge innan jag sätter mig.

- Jag röstar på Sverigedemokraterna, ja det gör jag. Det borde alla göra! Den som inte röstar på Sverigedemokraterna måste va, måste va pssyyykiskt sjuk. Ja, det måste de!

Han tar om samma innehåll och eldar upp sig alltmer. Vi andra bevakar tyst hans eventuella rörelser. En viss beredskap för incidenter ingår i månadskortet.

Vid ett stopp vänder sig den kvinnliga föraren om och ber mannen att lugna sig och "tala med mindre bokstäver"- annars får han gå av. Förvånansvärt foglig tar han emot tillsägelsen och är faktiskt tyst i fem minuter!

Under den tiden hinner två pojkar i 12-årsåldern stiga på. De talar ett annat språk än svenska och den ene killen är mörkhyad. Jag håller tummarna för att mannen inte ska säga något dumt till dem och blir bönhörd. Pojkarna går av vid nästa hållplats och vi andra får stå ut med den berusade mannen en stund till. Eller var han månne sjuk?

Är du nykter eller?

Spårvagnen har stått vid Drottningtorget en stund. Det är iofs inget ovanligt, ofta är det förarbyte där. Den främre dörren står öppen och jag ser att föraren öppnar sin dörr till hytten..... men så stänger han den igen.

En kvinna i medelåldern reser sig och går fram mot den öppna dörren med orden:
- Jag ska hjälpa dig!

Hon går nedför trappstegen. Tydligen är det inte helt lätt att hjälpa personen i fråga för efter ett litet tag hör vi damen utbrista:
-Är du nykter eller?

-Jag har en muskelsjukdom, säger en kvinna med förtvivlan i rösten.

- Förlåt då, säger den hjälpsamma och kämpar med att få den andra uppför trappstegen.

- Men hjälp till då! Uppmaningen riktas in mot vagnen och två personer skyndar till. Med gemensamma krafter lyfter de, ja nästan släpar kvinnan in i vagnen och till det främsta sätet där de med stor möda lyckas sätta ner henne och likaså placerar en stor resväska intill.

-Men du borde ju ha färdtjänst, säger den hjälpsamma. Hur ska du komma av?

-Det är svårast uppför, säger kvinnan tyst.

Vid nästa hållplats, Brunnsparken, ska den hjälpsamma gå av. Innan hon gör det går hon fram till föraren och ber honom hjälpa kvinnan när hon ska av. Jag vet inte vad föraren svarar. Och jag vet inte hur han ser ut.