Piggelina

Småseg, trött och allmänt låg, går jag på vagnen i Brunnsparken. Det är vått både ute och inne och jag håller väskan i knät som en riktig tant.

En liten flicka i sexårsåldern klättrar upp på sätet bredvid och jag flyttar mig lte för att inte få hennes gummistövlar på mig. Säger något om att hon får se var hon har fötterna. Ett par bruna ögon betraktar mig.
- Förlåt.

I sin vänstra hand håller flickan en klubba som även den placeras oroväckande nära mig när hon rör sig. Och rör sig, det gör hon.
- Var bor du, frågar flickan, och samtalet är igång. Hon är på väg till Hjällbo och ska spela basket och är åtta år.
- Är du, undrar jag, jag skulle gissat på sex år.
Hon spärrar upp ögonen.
- Hur visste du det?
I ivern tappar hon sin klubba och den rullar iväg på golvet.

- Har du en man, undrar hon sen.
- Nej, jag bor ensam, svarar jag.
Då sänker hon rösten.
- Du måste hitta en man och.. (nu viskar hon nästan)...och du måste föda ett barn.
Hon plockar smidigt upp sin klubba och får lite tidningspapper av mig att rulla in den i tills hon kommer hem. Strax ska hon av och vinkar glatt hejdå när hon går iväg med sin mamma.

Min trötthet är som bortblåst och jag är tacksam över mötet med detta lilla energiknippe som redan förstått meningen med livet.